Bevarar mangroven, en av världens livlinor

Mangroveträdets rötter liknar blodkärl. Längs kusten vid Cispatábukten i colombianska Córdoba breder de ut sig åt alla håll, ömsom ovanför, ömsom under Karibiska havets salta vatten. Ett antal kanaler har bildat en "arteriell motorväg" som utmynnar i Sinúfloden, med enkelfiliga passager in i och ut ur mangroven där fiskare och skogshuggare påbörjar dagens arbete.

"Just nu arbetar många människor med att öppna upp kanaler för att upprätthålla vattentillförseln", säger Luis Roberto Canchila Avila, ordförande i Asoamanglebal, den första ideella mangroveföreningen i San Bernardo del Viento i Córdoba. "Eftersom det är sommar förändras vattenflödet på vissa ställen, och då får fisken syrebrist och dör." Det är en känslig balans: för mycket flodvatten eller för lite saltvatten kan bli förödande för mangroven.

Mangroveskogen utgör sedan gammalt en livlina för Colombias kustsamhällen. Den skyddar dem från stormvågor och förser dem med mat och virke. Den utgör även en livlina för resten av världen, eftersom den tar upp kol från atmosfären och lagrar det långt nere i havsbottnen i hundratals år. Studier har nyligen visat att mangroven kan lagra upp till tio gånger mer kol per hektar än skog på land.

Samtidigt hotas dess existens av tjuvfiske, skövling och illegalt vattenbruk i kombination med klimatförändringar. "Många ligor är verksamma i mangroveskogen”, säger Luis Roberto Canchila Avila. "De varken känner till eller bryr sig om de skyddsinsatser som görs." Conservation International uppger att när mangroveskog och andra kustnära ekosystem skadas eller förstörs, släpper de ut kolet som varit bundet där i århundraden till atmosfären i form av växthusgaser. Organisationen bedömer att utsläppen från förstörda kustnära ekosystem kan uppgå till hela en miljard ton CO₂ per år.¹ Det är lika mycket som de samlade utsläppen från bilar, bussar, flygplan och fartyg i USA år 2017.

Den här fuktiga och soliga aprilmorgonen är det lugnt i Cispatábukten, sånär som på några lokala fiskare som med vatten upp till midjan kastar ut sina handvävda nät. Conservation International och Invemar Research Institute samlar här in jordprover för analys av inlagrat kol i sediment under vattenlinjen, så kallat blått kol. De två organisationerna utformar tillsammans med Omacha Foundation en kolinriktad finansieringsmodell för främjande av skydd och restaurering av mangrove i regionen, i samarbete med den lokala myndigheten för miljöskydd (CVS) och boende i området.

I samband med Apples GiveBack-kampanj, på Jordens dag 2018 inledde företaget ett samarbete med Conservation International om att skydda och restaurera den 11 000 hektar stora mangroveskogen vid Cispatábukten, som under sin livstid förväntas binda en miljon ton CO2. Vid Global Climate Action Summit som hölls i Kalifornien i september förra året underströk Lisa Jackson, direktör för Environment, Policy and Social Initiatives på Apple, vikten av dylika skyddsåtgärder. "De här skogarna är så viktiga eftersom de är ett av naturens främsta redskap i kampen mot klimatförändringarna", sa hon. "Globalt sett har vi förlorat hälften av världens mangroveskogar sedan 1940-talet, så det är på tiden att vi börjar bevara och skydda dem."

Conservation Internationals projekt är det första i världen som fullt ut kvantifierar blå kolkrediter såväl i träden som i jorden, och kommer att tjäna som modell för dels uppskalning av kolupptag i globala mangroveekosystem och dels minskning av utsläpp från avskogning av dessa områden.

"Vi går i bräschen för den här nya våtmarksmodellen", säger Maria Claudia Díazgranados Cadelo, marinbiolog och direktör för Marine and Community Incentive Programs på Conservation International. "Vi måste bli bättre på att mäta inlagrat kol i mangrovens jordkomponent. Andra metoder använder sig enbart av biomassan ovan mark och tar knappt hänsyn till jorden, som för mangrove och andra kustnära ekosystem utgör det huvudsakliga kollagret."

Runt omkring bukten bor flera hundra familjer som livnär sig på mangroven. Dessa mangleros ingår i ett nätverk av lokala ideella mangroveföreningar med syftet att bevara och skydda såväl mangroveskogen som samhällena som lever av den.

I grannstaden San Antero arbetar Cispatá-bon Ignacia de la Rosa Pérez på Independent Mangrove Association. Hon hanterar relationerna mellan lokalsamhällena och de ideella organisationerna. "Jag är praktiskt taget född i mangroven", säger hon. "När jag var liten började jag leda expeditioner in i skogen och utforska livet där. Jag visste inte att jag var en ledare, men alla följde mig. Det var så jag började leda rörelser."

Sedan 1976 har Ignacia de la Rosa Pérez samlat in oräkneliga data om mangroven, däribland information om djurlivet, mangrovens hälsa och kanalerna som genomkorsar den. Pärmar med kartor och ingående analyser av mangrovebeståndet fyller två bokhyllor i hennes hemmakontor. Hon hade den största samlingen data om regionen redan innan Cispatábukten klassificerades som marint skyddsområde (kriterierna för detta återfinns också i några av hennes pärmar).

"Vi såg hur flodmynningen förändrades", säger Ignacia de la Rosa Pérez. "Vi såg de ekologiska processerna förändras, från djur till skog. Förändringarna skedde överallt, och så småningom hade en mangroveskog som legat där i tre- eller fyrahundra år flyttat upp på land, så med tiden började folk att livnära sig av den."

Ignacia de la Rosa Pérez erinrar sig att lokalbefolkningen brukade sälja allt som var gångbart: virke, bark, fisk och krabbor. En lokal politiker tyckte att deras arbete var att betrakta som ekologisk rovdrift, vilket gjorde Ignacia de la Rosa Pérez upprörd. Man påstod att mangrovearbetarna förstörde träden genom fisket och avverkningen, men träden var ändå redan så gott som döda. 

"När jag var tre år brukade vi tävla om vem som kunde hitta det största begravda trädet", säger Ignacia de la Rosa Pérez. "Mangroven hade försvunnit, kanske på grund av salthalten eller för att bifloderna hade sinat. Den erfarenheten resulterade i handling 1992, då jag tog med mig mangrovearbetarna till saltgruvorna. De grävde i jorden med händerna och med sina spadar. De drog upp trädet för att bevisa att de inte hade huggit ner det." 

Dessa bevis lade grunden för ett långvarigt samarbete mellan lokalsamhället och CVS som gett upphov till ett antal metoder för hållbart bruk av mangroven. En av metoderna är cirkulationsbruket, som innebär att arbete bara får ske i ett visst område i taget så att varje zon får tid på sig att återhämta sig och växa.

"Vi har börjat tala ett nytt språk", säger Ignacia de la Rosa Pérez, "en blandning mellan ingenjörernas och vetenskapsmännens språk och det lokala folkets språk. Det har gjort att vi har kunnat växa och komma dit där vi befinner oss idag."

I San Antero, fyra mil öster om San Bernardo del Viento, hanterar Luis Roberto Canchila Avila på organisationen Asoamanglebal en liknande relation mellan samhället, lokala organisationer och lokala myndigheter. Han samordnar hållbar avverkning och röjning av mangroven för att upprätthålla vattentillförseln. Han utfärdar även tillstånd att avverka virke och sälja det som byggmaterial. "Vi tar från mangroven men vi bevarar den också", säger Luis Roberto Canchila Avila. "Om vi hittar ett område med väldigt få träd så förstår vi att det behöver rehabiliteras och återhämta sig. Vi låter det området återhämta sig, så kommer det snart fler träd."

"Vi känner området och vattenståndet i floden, så vi kunde hugga utan några tekniska förkunskaper, tack vare att vi såg hur det gick till när vi växte upp", säger Canchila Avila. "Idag kombinerar vi CVS tekniska kunskap med vår erfarenhet."

Canchila Avila, Rosa Pérez, Díazgranados and a team of marine biologists and Luis Roberto Canchila Avila, Ignacia de la Rosa Pérez, Maria Claudia Díazgranados Cadelo och ett team av marinbiologer och miljöaktivister går tillsammans i bräschen för dessa bevarandeåtgärder. Utan mangleros kunskap och erfarenhet hade det knappast varit möjligt att bevara mangroven. 

"De är vår högra hand i arbetet för bevarande", säger Maria Claudia Díazgranados Cadelo.

Mellan människorna i Cispatábukten och mangroven råder en djup gemenskap. Varje år hålls en åsnefestival under Heliga veckan för att påminna om skogens och folkets gemensamma rötter. Baserat på en biblisk sägen, återberättad genom en lokal marionettspelare, bärs en man av av maskerade åsnor till stadens torg, där han döms till döden för sina brott och uppmanas att läsa upp sitt testamente. Det lyder ungefär så här: "Till mangrovens folk testamenterar jag mangroven."